Herrlagets Martin Limpar går i sin farfars fotspår

28 mars 2017


Limpar

Martin Limpar, en av våra målvakter med nr 28 på ryggen är 26 år gammal och arbetar på dagtid som säkerhetstekniker. Han har gjort en spännande resa på fotbollsplan, och längden på artikeln är ett bevis för hur underbart pratglad denne målvakt är.

Dina ögon strålar verkligen av glädje när man pratar om att vara målvakt, tänk att passionen kan hålla i sig så länge?

– Åh nej, jag har inte alltid varit målvakt, men drömt om det sedan barnsben. Jag spelade i AIK upp till U17, och de ville ha mig som mittback, och tyvärr var jag för bra där för att de skulle vilja sätta mig i målet. Men jag fick i alla fall positionen närmast min drömplats! Åren gick och jag började fotbollsgymnasium, där ställde jag mig helt sonika i mål på träningarna, någon fick upp ögonen för mig, och vips fanns det en målvaktsplats i BP’s U17-lag. Och nu blev fotbollen verkligen bara glädje för mig, jag fick äntligen min drömposition och jag kunde ju bara utvecklas uppåt, säger Martin och ler.

– Men innan jag tackade ja till BP och jag skulle byta position så långt upp i åldern pratade jag i timmar både med pappa och farfar. Eller ja, allra mest med farfar faktiskt, han har alltid varit min rådgivare, ingen kan mer om fotboll och om mig än farfar! Mamma och pappa har alltid varit oerhört engagerade också, men mest med att skjutsa fram och tillbaka, fixa mat… ja, allt det där som man lätt glömmer hur viktigt det är.

Fotboll i släkten

Limpar... det klingar ju bekant i fotbollssammanhang?

– Jo, säger Martin och man ser att han är van vid frågan, Anders Limpar är min farbror. Men det börjar med farfar, Laszlo Limpar, han spelade i juniorlandslaget i Ungern och när han kom till Sverige på 60-talet så spelade han här, i Sundbybergs IK! Idag sitter han på läktaren och hejar på oss, om vädret tillåter. Pappa hade ansvaret för gräsmattan på Råsunda i alla år och har hela tiden pratat fotboll där med många landslagsspelare och alla andra runt omkring. Så vi kan verkligen kalla oss för "familjen sport"!

– Som barn spelade jag fotboll hela somrarna med farfar, oj vad han njöt, och jag med! Jag var nog den som tidigast kunde fotbollstermer som under- och överlapp, markeringszon, presszon… ja, allt det där. Det var nya termer jag hade med mig varje höst som träningarna satte igång med klubben.

Varit engagerad i klubben länge

Under dina nio säsonger i Sundbyberg har du också tränat C-laget, fått stipendium och är fortfarande aktiv som tränare för P03?

– Ja, jag vill ge tillbaka allt underbart jag fått från mina tränare, som Mattias Johnsson (nu fotbollsordförande i Ekerö IK), helt otroligt vad han lärde mig! Och att man hjälper till i klubben är ju självklart! Man borde skriva en bok om SIK Fotboll, alla dessa unika och underbara människor! Jag menar titta på Ylva på kansliet till exempel, vilken eldsjäl och vilken underbar människa! Och stipendiet hade jag nästan glömt, men jag fick det nyligen av Ylva, hon hade sparat det i alla år och nu blev det av att jag gick dit och fick det!

– Nu längtar jag tills säsongen börjar, vi har en ny spännande tränare, och om vi följer Kaveh’s spelidé och vision kan det här bli ännu ett riktigt roligt år med klubben. Men det märks att klubben rekryterat tränare med stor noggrannhet, vår filosofi kvarstår, spelarna måste få vara sig själva, nu bara vi bygger vidare! Och att lira i division två är förstås extra kul, vi spelar på lite finare arenor, vi får riktigt bra Adidas-skor, jag kommer ihåg för åtta år sedan, då var det de billigaste skorna som gällde, men nu är det mer allvar och fötterna är ju det viktigaste en fotbollsspelare har! Ja, division två… allt känns lite extra proffsigt helt enkelt, det motiverar!

"Planen är som mitt schackbräde"

Några ord till de yngre som sliter och kämpar i mål?

– Ge aldrig upp! Första träningen för Sundbybergs herrlag gick så dåligt för mig att jag gick upp till farfar på läktaren och grät. Ja, jag grät. Men då fick jag goda råd, och tränaren verkar ju ändå ha gillat det han såg, så jag fick en plats! Och lär er av de äldre spelarna, för mig har Kjelle varit en fantastisk mentor. De unga ger energi och de äldre ger rutin, så är det, på fotbollsplan och i hela livet.

– Träna fötter och språk, tänk på att man som målvakt inte är någonting utan sina backar. Jag har kanske inte riktigt behövt träna på att prata på plan, jag är pratglad överallt. Med mig var det faktiskt tvärtom, jag fick lära mig att prata mindre… Jag pratade med alla på plan, men det blev bara rörigt, det räcker med backlinjen. Uffe kanske trodde att det var för att jag lyssnat för mycket Kjelle eftersom han rimmat om mig; ”Martin som vaktar vårt mål, hör ofta på Kjelles vrål”. Men nej, det var min egen pratsamhet! Nu förstår jag att planen är som mitt schackbräde, och jag ska fokusera på spelarna närmast mig.

Här måste vi sluta, Kaveh kommer in och vill köra genomgång inför träningen och undrar vart Martin tagit vägen. Jag sitter kvar och känner mig helt uppfylld av all kärlek; till fotbollen, till familjen och till klubben. Nu är det svårt att bärga sig till säsongspremiären den 10 april. Men det är så pass nära att vi kan börja nedräkningen!

Text: Susanna Stensdotter
Foto: Niclas Tegman

Du kanske också vill läsa de andra intervjuera:
Lauin Amen känner värmevågen från publiken
Christos Kitsos; "SIK är en enda stor familj"
Kjell Jönsson hörs hela vägen!
Mohammed Sahid springer för hela laget!
Ricardo Gray, en ödmjuk målskytt

Senaste inlägg