Möt herrlagets Daniel Badjelan

4 oktober 2017

badjelangoalazo

De allra flesta som någon gång följt Sundbybergs herrlagsmatcher de senaste 5-6 åren har nog hört talas om Daniel Badjelan, eller "Badji" som han oftast kallas. Daniel är 28 år och spelar centralt på mittfältet i tröja nummer 13. Han bor i Hagalund i Solna och har från och till varit med sen resan från division 4. 

På en hemmamatch stod du på läktaren och en ung kille kom fram och ville prata med dig. Känns det bra att vara någon de yngre ser upp till?
– Visst känns det bra. Men det allra bäst var att se att han var modig, att han vågade komma fram. Jag såg att han var på väg men att han tvekade först. Jag hoppas han fortsätter vara modig, man ska göra det man känner för. Vi vuxna har en hel del att lära av den här unge killen, vi borde också ta till oss modet och säga hej till någon främling då och då. Det kan var en sån enkel sak som att bara säga till någon att den har en riktigt snygg tröja.

– Det är en av de fantastiska saker som fotbollen ger på alla nivåer. Det är inte bara spelet på plan, att man ska vara bäst, göra flest mål osv. Det handlar även om att man träffar nya människor, alla olika typer och det i sin tur gör att man lär sig oerhört mycket om sig själv. Sedan är det klart att det är bra för hälsan att idrotta och att man ser att det finns andra saker än att bara sitta hemma framför TV:n, fortsätter Badji.

Du har sagt att fotboll är som meditation, stämmer det?
– Visst är det så. Den ger mig glädje och avslappning, verkligen. Man går till träning eller match och just då finns ingenting annat. Huvudet töms på allt annat i vardagen. När jag var i 20-årsåldern spelade jag med Hegan FV i Tyskland, i slutet på min första säsong blev jag skadad och jag fick mig en tankeställare. Jag fick en slags identitetskris; vem är jag utanför fotbollen? Jag upptäckte att det verkligen fanns ett liv utanför fotbollen också. Före det var hela mitt liv bara fotboll, i skolan, på träningar, på fritiden med mina kompisar. Jag började spela som liten i Stockholmspolisen i Husby, sedan kom jag till AIK i 15-årsåldern. Sen blev det tidigt seniorspel i Vasalund och så Tyskland, efter ett mellanspel i Sollentuna. Nu njuter jag bara av fotbollen, det är underbart, man får verkligen lära känna sina lagkamrater på ett annat plan. Man är tillsammans med dem både i med- och motgång. Här i Sundbybergs IK Fotboll känns det verkligen som hemma. Jag menar, jag har träffat vissa runt laget nästan varje dag här i fem års tid.

Det är du som drar igång ramsorna i omklädningsrummet när ni firar era vinster, har du några favoriter?
– Haha, nej inte riktigt. Det där är intressant. Jag gör gärna det, men jag vill helst att det ska komma spontant, när det blir en förväntan från alla och att de pushar att jag ska göra det, då känns det lite konstigt. Men jag gillar texter till musik, jag skriver en del själv på fritiden, jag har alltid älskat musik! Det är ingen speciell genre, jag lyssnar på allt. Reggae, orientaliskt, hip-hop, vad du vill, bara det låter bra i mina öron.

Vem är Badji som fotbollsspelare?
– Det där var svårt. Jag bara spelar mitt spel helt enkelt. Många har sagt till mig genom åren att jag spelar en underhållande fotboll, men det är inget jag går och tänker på. För mig är prestationen viktigare än att vinna. Det gäller att träna. Man ska lära sig något när man spelar fotboll. Visst, jag hade nog ett temperament tidigare, men nu, till exempel när vi förlorar, tänker jag istället igenom varför det blev så. Hur var min egen insats, både det som var bra och det som var dåligt? När jag blir riktigt arg? Nej, men det blir jag aldrig. Eller jo förresten, när folk inte har respekt på plan, när de gör saker som inte tillhör fotbollen.

Innan du går, några sista ord om vad fotbollen betyder för dig?
– Glädje! Alla olikheter som finns i ett lag, det är som världen. Alla är olika, och det är det som gör att vi kan göra något riktigt bra tillsammans!

Kom och se Badji och hans lagkamrater spela nu på lördag, den 7 oktober, klockan 14:00 på Sundbybergs IP!

Text: Susanna Stensdotter, Isaac Bengtsson
Foto: Anders Ekström, Vi i Sundbyberg

Arkiv