Herrlaget: Antoine Grönborg återfann glädjen till fotbollen

13 juni 2017

20170610 SIK-Forward-79

Med nr 9 på ryggen skyddar Antoine Grönborg vår vänsterflank som ytterback, eller rätt benämning är nog "wingback" i lagets spelsystem. Han är 22 år gammal, hemmahörande i Sundbyberg och har även fotbollen som yrke på dagtid, men då i en annan roll.

Dessa intervjuer är otroliga. Man tänker varje gång att den här gången blir det lätt, den här gången blir det en lagom lång artikel, men varje gång får man fel. Den här gången blir det istället extra långt, och jag hoppas ni förstår varför. Man anar en lätt brytning när man pratar med Antoine, men att han bara har varit i Sverige sedan han började spela i BP som 16-åring är svårt att tro. Vi får veta att hans pappa är svensk, och dessutom tidigare skyttekung i BP när det begav sig, och man utgår genast ifrån att då har ju Antoine varit i Sverige en hel del under sin uppväxt. Men nej, så är det inte heller, så vi förstår nu att vi inte bara har en grym vänsterback i laget utan också en språkbegåvning!

Antoines fotbollskarriär började när han föddes och hans pappa la en fotboll bredvid honom, sedan fortsatte det med riktigt spel i tre-årsåldern. Det blev ett antal år i moderklubben Yssingeaux i Frankrike. När han inte själv spelade, vilket utgjorde den största delen av Antoines dag, följde han noga, och hejade på St Etienne, en av Frankrikes storklubbar. När en scout frågade en 12-årig Antoine om han ville komma till St Etienne blev inte bara hans glädje enorm, utan även hans mammas.

”Jo, hon insåg att nu skulle den mesta fotbollen bedrivas på plan. Jag spelade nämligen även fotboll inomhus tidigare för att utnyttja dagens timmar ännu bättre. Min förebild var Zidane och jag skulle absolut lära mig hans mottagningar, hans tillslag, hans touch. Våra väggar fick bokstavligt talat agera bollplank för mig. Hon blev galen på det ibland”.

Antoine ler stort och berättar sedan vidare om steget från att vara spelare i den lokala klubben till spelare i en stor elitklubb. Och han var 12 år! Sista säsongen i Yssingeaux hade han gjort 118 mål som anfallare, och St Etienne satte honom som mittfältare, vilket utvecklade hans bredd som fotbollsspelare. Men omställningen var enormt tuff på andra plan. Första året reste han fram och tillbaka, men redan andra säsongen flyttade han till klubbens internat och då blev det bara en dag hemma i veckan. Under de kommande två säsongerna blev det fotboll och skola helt i St Etiennes regi.

”Ja, vi levde verkligen tillsammans dygnets alla timmar. Ändå skapades ingen laganda, eller nära relation med lagkamraterna. Det var hård konkurrens från dag ett och klubben uppmuntrade det. Visade man någon liten svaghet, var de andra spelarna där direkt och hackade. En del klarade det, andra inte. Det var enormt tufft för så unga spelare, både konkurrensmentaliteten och att vara ifrån familjen så mycket”.

Antoine håller med om att man på det viset kanske missar många talanger alldeles för tidigt. Han berättar också hur han själv tidigt lärde sig att inte bli trampad på, att inte visa när det känns tungt, utan istället göra sig hörd som en sann kämpe. Det där sitter nog kvar lite och vår materialare Uffe har fångat det i sitt rim om honom; ”Antoine med sitt franska påbrå, ryter gärna till då och då”.

Och visst, det skapar starka fotbollsspelare och kvaliteten på utbildningen håller enormt hög klass, men många blir också knäckta, alldeles för tidigt och helt i onödan. Klubben ringde hem till pappa ett par gånger och sa att de hade bara ett problem med sonen; han hade för roligt när han spelade fotboll! Därför var det en fantastisk känsla när han kom till Sverige och man verkligen var kompis med de andra spelarna i laget. Fotboll blev roligt på riktigt!

”Jag drabbades av en skada efter tre säsonger i St Etienne och blev självklart därmed direkt bortplockad från truppen, trots att jag alltid varit en startspelare, men de var… tja, obarmhärtiga kanske är rätt ord? Jag kunde inte spela fotboll på 1,5 år, livet blev tomt på något vis och jag fyllde tomheten med saker som inte var så bra. Så min pappa bestämde helt resolut att vi två skulle flytta till Sverige och det var på det viset jag hamnade i Sverige och sedan i BP:s J16-lag.”

Det blev en sväng med U19, sedan till IFK Stockholms herrlag i en säsong och förra året hade vi turen att få in Antoine i vårt lag! Kärleken till fotbollen hade alltid varit konstant men i Sverige återfann han som sagt också glädjen och fick återuppleva den härliga känslan att vara ett med lagkamraterna, precis som i moderklubben Yssingeaux.

Antoine har fått diagnosen reumatism. Man hittade inte rätt behandling och han trodde att fotbollen därmed måste få en annan innebörd för honom. Så han driver sedan dess ett eget företag där han hjälper ungdomar att utvecklas som individuella fotbollsspelare. Här har han stor nytta av de olika positioner han haft, då han på det viset kan hjälpa alla. Men historien slutar faktiskt inte här, man har hittat en ny behandling för reumatismen och Antoine börjar tro på sina egna ambitioner som spelare igen. Vi fick se resultatet i matchen mot Aspudden då han satte det oerhört viktiga 2-2 målet, vilket troligen vände hela lagets mentala inställning. Och vi vann med 3-2, på 17 minuter vände vi ett underläge på 0-2! Kaveh Magnusson (lagets huvudtränare) utnämnde honom efter matchen till matchens lirare.

”Hur jag är som spelare? Det är svårt. Först och främst får man nog se ett vuxet barn som har riktigt roligt när han spelar fotboll. Sedan är jag vänsterfotad och det ger kanske lite mer känsla, mer finlir, man har bollen närmare fötterna. Och min spänst gör nog att jag liksom hoppar och flyger lite mer.”

Jag försökte efter intervjun hitta spelare som kunde visa det speciella med vänsterfotade som Antoine, i motsats till ”brunkare”, en viss typ av högerfotade spelare, men jag gick bet, de är sällsynta! Det bästa är nog helt enkelt att komma till IP och se honom spela!

Det som är konstigast i Sverige för Antoine är barns förhållningssätt mot vuxna, han är van vid betydligt mer respekt och att man lyder. Och det han längtar mest efter från Frankrike är maten, men inte vilken som helst, det är hans mormors mat han tänker på mest.

Vi har pratat så länge att vi får skjuta på tiden för näste spelare som stod redo för intervju, men det är så det är med dessa spelare i Sumpans herrlag; de har alla sin alldeles egna historia som gör att man förlorar sig själv i tid och rum. En sak är säker; kärleken till fotbollen övervinner allt!

Missa inte att komma på hemmamatcherna och följ dessa fantastiska människor på deras resa genom livet. För så är det, du får inte bara se individer spela fotboll tillsammans, du får möjligheten att delta i, och bidra till, deras fantastiska resa!


Text: Susanna Stensdotter
Foto: Henrik Kullberger

Senaste inlägg